Ibland låser sig min hjärna..min kropp och jag fryser till is. Jag har inga tankar som stämmer överrens med verkligheten, jag känner ovisshet och rädsla. De känns som om att mitt liv håller på att raseras. Att jag ska förlora allt jag har. Utan att jag vet om varför eller förstår varför.
Jag hatar de här. Jag hatar att vara rädd. Jag hatar att
tappa bort mig själv. De känns som om att jag är ett skal. Ett skal som är ruggigt tomt just nu.
Varför är mitt hjärta och min själ inte så pass stark att stå emot min hjärna. Varför är inte min hjärna lugn och trygg med de som är. För de mesta av alla dagar är de ju så. Men dessa dagar när de är så här känns de som om allt är borta.
MEN inget är borta. Jag måste förstå de.
Jag kommer förstå när skalet spruckigt.
Då kommer jag sakta tillbaka till mig själv, min kropp, min själ, mitt
förstånd, den sanning och verklighet jag lever i.
Tillbaka till MITT liv som JAG lever...